Läkemedelsrester i avloppsvattnet

I Västerbottens-Kuriren finns idag en artikel med titeln ”Tamiflu går rakt ut i naturen”. Artikeln lyfter upp frågeställningen kring huruvida rester av influensaläkemedel skulle kunna tänkas bidraga till ökad risk för resistensutveckling:

”Influensaläkemedlet Tamiflu går nästan opåverkat genom kroppen och fastnar inte heller i reningsverken. När det kommer ut i vattendrag kan fåglar som bär på virus få i sig det, vilket ökar risken för att influensavirus utvecklar motståndskraft mot läkemedlet.”

Västerbottens-Kuriren diskuterar frågan med miljökemisterna Hanna Söderström och Jerker Fick. De båda forskarna har tidigare dels tittat på det vatten som kommer ut från reningsverket på Ön i Umeå, dels samarbetat med forskare i Kyoto i Japan som gjort mätningar av halten influensaläkemedel ut från reningsverk under influensasäsongen. Koncentrationerna av läkemedlet var betydligt högre under influensasäsongen. Efter influensan fann man inga rester alls i floden utanför reningsverket. Jerker och Hanna ställer upp hypotesen att under en pågående pandemi såsom den orsakad av H1N1 (dvs ”svininfluensan”) skulle djur som lever utanför reningsverken kunna exponeras för sådana mängder av influensaläkemedel att en resistensutveckling kan ske. Huruvida detta är riktigt eller inte är svårt att säga – Hanna och Jerker fortsätter att studera denna hypotes.

Det finns ett intressant perspektiv som denna artikel väcker hos mig. Jag har här på bloggen flera gånger hänvisat er till den miljöklassificering av läkemedelssubstanser som initierats av Läkemedelsindustriföreningen (LIF) och som presenteras på Fass.se. Om man tittar på den miljöklassificering som finns publicerad för influensaläkemedlet i Väterbottens-Kurirens artikel så är såklart resultatet ”försumbar miljörisk” baserad på en användning som kanske inte motsvaras av läget under en pågående pandemi. Men än en viktigare synpunkt att förstå är att risken för resistensutveckling” INTE finns med i beräkningen av den miljöfara (så kallade PNEC-värdet) som ligger till grund för riskbedömningen.

De två aspekter som jag vill påtala är dels som sagt var att risken för resistensutveckling inte finns med i vår miljöklassificeringsmodell samt att klassningen baseras på ”normalläge”, inte pandemi. Men i det specifika fallet med influensaläkemedlet så är den goda nyheten att de rent ekotoxikologiska riskerna även under en pandemi torde vara försumbara. Risken beräknas genom att PEC (”predicted environmental concentration” – uppskattas genom att vi tittar på vilken koncentration som skulle kunna återfinnas i vattendragen om all substans som säljs under ett år kommer ut i miljön) jämförs med PNEC (”predicted no effect concentration” – vilken nivå är ”säker” för vattenlevande organismer). I detta fall finner vi att PEC/PNEC = 0.0007/100 = 6.90 × 10 –7. Detta beyder att även om användningen mångdubblas torde vi inte nå upp i en PEC som är större än den ”säkra koncentrationen”, dvs PEC/PNEC skulle fortfarande vara mindre än 1.

Men som sagt var, resistensutveckling är ett helt annat kapitel…

2 comments on “Läkemedelsrester i avloppsvattnet

  1. Björn Olsen skriver:

    Inget nytt under solen. Problemet med oseltamivir har påpekats i flera år. Det finns ett intressant inlägg på bloggen http://www.termiten.nu den 3 mars.

  2. Fredrik skriver:

    Läkemedel i miljön har varit ett hett forskningsfält de senaste åren, som jag dock måste dock säga att jag förhåller mig försiktigt tveksam till. Medger dock att det vara så att jag inte har tillräcklig koll eftersom som jag själv inte jobbar med det.

    En observation har varit att fältet främst tycks drivas av det analytisk kemiska kunnandet snarare än av gedigna riskanalyser av vad som rimligtvis skulle kunna inträffa. Sannolikheten t.ex. att nivåerna av Tamiflu i relevanta organismer (fåglar) skulle komma upp i sådana nivåer att resistensutveckling skulle kunna ske måste väl ända vara tämligen minimal. Eller är jag ute och cyklar här?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *