KTH-seminarium, Droger på drift

I går hölls ett seminarium på KTH i deras serie ”pros et contra” kring utsläpp av läkemedelssubstanser från produktionsanläggningar i utvecklingsländer. Frågor som ställdes i inbjudan till den öppna föreläsningen och debatten var

- Hur allvarliga är problemen?

- Vad kan vi i Sverige göra åt problemen?

- Hur kontrollerar läkemedelsbolagen som outsourcat produktionen sina underleverantörer?

Christina Rudén, KTH och programdirektör MistraPharma, gav först en allmän introduktion till området läkemedel och miljö.

Christina Rudén

Christina Rudén

Christina lämnade sedan över ordet till Joakim Larsson, från Sahlgrenska Akademin på Göteborgs Universitet. Joakim presenterade de studier som gjorts kring läkemedelstillverkning och utsläpp i Hyderabad i Indien tillsammans med bland andra Cecilia de Pedro, idag på AstraZeneca. Ni kan läsa mer om dessa studier exempelvis via följande länkar:

- Läkemedelsvärlden, 2007-10-03

- Läkemedelsvärlden, 2009-04-08

- Pfizers ansvarsblogg, 30 april 2009

- Pfizers ansvarsblogg, 28 maj 2009

- Pfizers ansvarsblogg, 29 maj 2009

Joakim påvisade tydligt de problem och risker som finns med utsläpp av läkemedelssubstanser från tillverkning i Hyderabad och påtalade I-världens moraliska ansvar då mer än 50% av de generiska läkemedel som konsumeras i exempelvis Sverige kommer från kontraktstillverkare i Indien. Efter Joakim presenterade Charlotte Unger från Läkemedelsverket den rapport de lämnade över till regeringen i december som svar på regeringsuppdraget kring ökade miljökrav på tillverkning av läkemedelssubstanser. Jag har redan tidigare här på bloggen kommenterat rapporten (se inlägg från 16 december 2009 och från 17 december 2009). Läs även LIFs (Läkemedelsindustriföreningen) kommentar till rapporten. Charlotte konstaterade att

”frivilliga åtaganden är en framkomlig väg…. det är svårt utifrån bland annat dagens förmånssystem att enbart förlita sig på de enskilda företagens frivilliga arbete. Som komplement behövs lagstiftning”

och sammanfattade sedan de viktigare förslagen från rapporten:

- För in krav på miljöcertifikat för produktionsanläggningar i GMP-reglementet (GMP, Good Manufacturing Practice eller god tillverkningssed på svenska). Här har jag redan tidigare kommenterat att jag tror detta är en mycket tidskrävande process inom EU. En annan aspekt är också att jag misstänker att det kommer finnas många åsikter från andra länder (USA och Japan) kring huruvida detta är ett protektionistiskt inslag. Kan det finnas risk för uppfattningen att europeiska myndigheter använder eventuella miljökrav i den europeiska GMP:n till att ”stänga ute andra länders produkter” från EU-marknaden? Hur svarar då exempelvis USA för att säkra att det inte påverkar deras industriella intressen negativt?

- Ta med den så kallade miljökonsekvensbedömningen, som alltsedan 1995 i Europa görs i samband med registrering av läkemedel, i risk/nytta bedömningen vid marknadsgodkännande. Här är jag fortfarande osäker på hur detta egentligen ska säkerställa att tillverkningsförhållanden är acceptabla.

- Hållbar utveckling bör inkluderas i det fortsatta arbetet kring antibiotikaresistens internationellt. Ja, det är ju bara att hålla med…

- Regeringen bör utreda hur det nationella förmånssystemet påverkar tillverkningsförhållanden i tredje världen. Som jag har påtalat tidigare så är det så att den hårda fokus som systemet idag lägger på ”pris, pris, och pris” absolut inte uppmuntrar miljöinvesteringar. Drivkraften för att ändå lägga stora resurser på att kontrollera och inspektera sina leverantörer blir istället bolagens egna policy och ambitioner samt behoven av att vårda sitt varumärke. Men en stor del av tillverkarna av låg-priskopior har inget varumärke att skydda. Och varför skall de då lägga pengar på dessa investeringar?

Efter Charlotte äntrade Camilla Nykvist som arbetar med outsourcingfrågor hos AstraZeneca scenen. Camilla beskrev hur stora forskningsbaserade läkemedelsbolag såsom AstraZeneca lägger stora vikt och stora resurser vid att kontrollera, och vidareutbilda, sina leverantörer runt om i världen. Med tanke på att de totalt inom alla olika produktsortiment har över 60000 leverantörer så är det klart att arbetet måste vila på riskbedömningar. Den generella bedömningen som AstraZeneca har gjort är att all tillverkning av läkemedelssubstanser är potentiellt riskfyllt och således omfattas av deras process kallad ISEP (Integrated Supplier Evaluation Protocol). Camilla gav också länken till industrins samarbetsinitiativ inom området, Pharmaceutical Supply Chain Initiative (PSCI).

För mig blir det väldigt tydligt vid en presentation som denna av Camilla att diskussionen torde inte gälla ”industrin” vs ”det offentliga”. Jag tror snarare att det finns såväl industrirepresentanter som företrädare för myndigheter, akademi, sjukvårdshuvudmän och konsumenter i ”den ena ringhörnan” som talar i termer om Sustainable Healthcare. I den andra ringhörnan finns också en blandning av representanter från alla olika intressenter: Bolag med lägre ambitioner, myndigheter med andra prioriteringar, patienter som inte alls bryr sig och så vidare. Låt oss våga tillsammans att lyfta fram olika perspektiv och frågeställningar och sluta med att bunta ihop åsikter i högar av ”industrins perspektiv” respektive ”det offentligas perspektiv”. Bilden är mer komplex och mångfacetterad!

Theres Olsen från Uppsala Läns Landsting avslutade föredragen med att exemplifiera hur landstingen och regionerna redan idag och framgent kan använda den offentliga upphandlingen till att verka i en ”miljöriktig” riktning. Här är det viktigt tycker jag att komma ihåg att upphandlingen är ett relativt trubbigt instrument – även här är det oftast ”prisfaktorn” som belönas i upphandlingen… Det är också så att det endast är cirka 3% av den svenska läkemedelsmarknaden som omfattas av upphandlingsprocessen.

Det intressanta seminariet avslutades med en kort paneldiskussion.

Paneldiskussionen

Paneldiskussionen

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *