Kategorier:
Två spännande dagar har jag tillbringat i Uppsalas Konsert & Kongress-hall, diskuterandes läkemedel, hälsa och hållbar utveckling på Läkemedelverkets EU-konferens “Sustainable Development and Pharmaceuticals“.
Uppsala Konsert och Kongress
Agendan för konferensen presenterade jag redan på blogginlägget den 9 november. Idag tänkte jag mer ge några av mina reflektioner från dessa två dagar.
Först och främst är det glädjande att se att det finns ett genuint intresse i det svenska regeringskansliet (representerat av Miljödepartementet och Socialdepartementet) samt bland svenska myndigheter för hållbar utveckling. Och att god hälsa och tillgång till effektiva läkemedel är en självklar del i detta arbete. Jag tyckte detta var tydligt även om “miljöperpektivet” på hållbar utveckling, och då speciellt läkemedel i miljön, självklart dominerade i diskussionerna. Däremot var jag något besviken på deltagandet från andra delar av Europa. Jag hade hoppats på en starkare representation från flera av medlemsländerna. Nu kom diskussionen mycket att drivas av inlägg från svenska forskare, myndigheter och andra svenska intressenter samt europeiska “organisationer”, såsom EMEA (den europeiska läkemedelsmyndigheten), kommissionen samt parlamentet. Även den forskande läkemedelsindustrin, representerad av Mike Murray från EFPIA, samt generiksindustrin, representerad av Sean Bowler från EGA, stod för viktiga inlägg i diskussionerna.
Min känsla är att vi har kommit mycket långt i diskussionen här i Sverige kring såväl läkemedel i miljön som det större hållbarhetsperspektivet på hela området “hälsa, sjukvård och läkemedel”. Förhoppningsvis har de som deltog i konferensen från övriga EU, samt från länder utanför EU (exempelvis min Pfizerkollega Tom Polton från New York), inspirerats av alla de erfarenheter som beskrevs.
Jag skall också vara ärlig och säga att jag hade hoppats på att Charlotte Unger från Läkemedelsverket skulle presentera de slutsatser de skall redovisa innan årets slut på regeringsuppdraget kring läkemedelstillverkning och miljöpåverkan. Tyvärr hade de inte hunnit färdigställa slutsatserna så de får vi fortsätta att vänta på till december.
Jag är övertygad om att konferensen kommer ses som ett första steg på en fortsatt lång resa och bästa sammanfattningen på “vad vi tror oss veta idag och vilka fortsatta arbeten vi ser” erhålls nog genom en enkel redovisning av resultaten från de “work-shops” som genomfördes på konferensen. Varje diskussion avslutades med en fråga från moderatorn och en omröstning gällande fyra svarsalternativ bland deltagarna. Nedan ges de två “vinnande” svarsalternativen:
1) Vilka hot är störst vad gäller läkemedel och miljö?
- Spridningen av antibiotikaresistens
- Förorening av den akvatiska miljön
2) Vilka är de största problemen för att ta tag i frågeställningen på ett effektivt sätt?
- Bristen på miljödata för vissa läkemedel
- Att “no data” kan förväxlas med “no problem”
3) Vilka bär huvudansvaret för att säkerställa att läkemedel blir “hållbara”?
- Läkemedelsindustrin
- EU-kommissionen och EMEA
4) Vilka viktiga åtgärder bör vidtagas?
- Förbättra produktionsprocesserna
- Utveckla läkemedel för mer specifik behandling (så kallade “targeted products”)
5) Hur uppfattas det svenska klassificeringssystemet på fass.se av europeiska intressenter?
- Systemet är ett relevant verktyg, mer det måste studeras och anpassas om det skall spridas (här var alla eniga så det blev koncensus kring detta svarsalternativ)
6) Hur skall frågan kring läkemedel och hållbar utveckling drivas vidare?
- Utnyttja de existerande strukturer som finns i Europa för diskussioner
- Koordination måste ske tydligare från en central myndighet inom EU
7) Kommer arbetet att vara framgångsrikt - når vi hållbarhet?
- Här svarade den stora majoriteten: “We are hopeful for a success, but the devil lies in the details”
Slutligen ett par korta kommentarer till dessa frågor och svar:
1) Antibiotikaresistensutveckling är enormt obehagligt, och kanske ett av de största hälsohoten vi ser för närvarande. Självklart måste vi jobba såväl med användningen men absolut även säkerställa att tillverkning, och då främst i tredje världen där Joakim Larsson påvisat problem, sker på ett ansvarsfullt sätt.
2) Jag tycker att uppfattningen om “en enorm brist på data” något orättvist forfarande lever kvar. Läkemedelsindustrin har via initiativet miljöklassificering av läkemedelsubstanser på fass.se redovisat ett stort antal data och fler kommer fram kontinuerligt. Och inte borde det finnas några kvar som fortfarande säger “inga data då betyder det att det inte finns några problem”… Läs mer på LIF:s (Läkemdelsindustriföreningen) hemsida om klassificeringen.
3) Om vi pratar om hållbar utveckling i ett brett perspektiv inom området hälsa så är det nog inte många som egentligen tycker att industrin skall vara huvudansvarig. Vi kan ta ansvar , och vi gör så, för de delar i själva läkemedelshanteringen som vi kontrollerar men för att nå bred framgång måste alla olika aktörer känna ansvar för de delar de kan påverka och kontrollera.
4) Jag hade nog personligen trott att fler skulle lägga sin röst på “utveckling och implementering av nya effektiva reningstekniker för avloppsreningsverken”. Det verkar dock som om de flesta som avlade sina röster hoppas att en storskalig uppgradering av reningsverken inte skall behövas för satt hantera läkemdelsrester.
5-7) Dessa resultat talar väl för sig själv
Tusen tack till Läkemedelsverket för två spännande och produktiva dagar! Jag ser fram emot fortsatt samarbete!
Pfizers miljö- och ansvarsblogg kommer att ta upp aktiviteter som vi själva gör inom ramen för det vi kallar ”ansvarsfullt företagande” men som i den vardagliga debatten ofta benämns CSR. Jag som bloggar heter Bengt Mattson och arbetar som CSR- och miljöchef på Pfizer AB. 